En gång för länge sedan var det en person som sade en hemsk sak till mig.
Han sade: Du älskar inte musiken och musiken älskar inte dig, du bör hålla på med någonting annat.
På den tiden trodde jag på allting han sade, jag litade på varje ord han yttrade.
Jag kännde mig besviken, ledsen och vilsen.

Nu förstår jag att han bara snackar en massa skit och inte vet alls vad han pratar om, därför har jag nu börjat gå igenom allt vad han sa till mig och upptäckt några saker. Några och och några dåliga.
Men bland annat detta kom jag på att han hade sagt, när jag tänkte noga på det förstod jag att han inte visste vad han pratade om.

Jag började tänka på min kärlek till musiken, rythmen och noterna.
Jag tänkte på hur mycket jag älskar att sjunga, att jag sjunger så fort ingen är i närheten, så fort jag tror att jag är ensam.
Så fort jag hör musik börjar jag dansa, så fort jag hör bra musik stannar jag upp och bara njuter, så fort jag hör dålig musik stannar jag upp och analyserar.
När jag spelar fiol fångar jag varje not och försvinner in i dem. När jag spelar gitarr med bror blir det en helkväll.
När jag spelar trummot hamnar jag i rythmen och kan knappt sluta..
När jag dansar försvinner jag in i musik och känslan, i attityden i rythmen.

När jag började tänka på allt detta insåg jag snabbt hur fel du hade, hur du kunde få mig att tro det förstod jag inte.Jag måste ha varit förblindad..
Att du kunde göra så mot mig kan jag inte heller förstå, att du kunde ta någonting iväg från mig som jag verkligen älskar, som jag verkligen bryr mig om, utan att ens blinka.

Hur du kunde ta musiken iväg från mig utan att bry dig för den stunden dina ord betydde allt för mig förstår jag verkligen inte.
Min kärlek till dans, sång, gitarr, fiol, trummor = MUSIK är oändlig.
Har alltid älskat, kommer alltid älska.